Alldeles för många ju

Är uppe i två helt olika men lika intensiva faser samtidigt just nu, marknadsföringsfasen med Anna Tizianna -På viktigt uppdrag i New York som släpptes för knappt två månader sedan och det sista tokintensiva redigeringsarbetet med nya boken Jag lovar. På hedersord! Allt har gått väldigt snabbt med det manuset efter utgivningsbeskedet. Förlaget vill ha utgivning innan jul så det är många viktiga, små och stora beslut att ta under kort tid.

Men nu är manuset alldeles snart färdigt för tryckeriet och för att där om ett par veckor omvandlas till bok. Sandra på Idus har gjort ett jättefint omslag som känns väldigt passande för åldersgruppen. Och min förläggare Ulrika har fått mig att inse att jag använder på tok för många ju när jag skriver. Minst 20 överflödiga hittade hon som vi tog bort.

Jag är så fascinerad över, precis som jag skrivit tidigare kring det här med korrektur. Man tycker att man har läst tusentals gånger och redigerat tills det absolut inte kan bli bättre. Och så lämnar man ifrån sig till en (jag använder flera) läsare/korrekturläsare som kommer med en hel radda av småsaker och förslag jag inte tänkt på. Och därefter tänker man att nu är det väl äntligen klart, men så kommer nästa läsare och hittar mer. Det blir många vändor, för som författare måste man ju ta ställning till alla ändringsförslag, det är ju inte säkert att allt blir/känns rätt att ändra. /Emma